de vanliga tankarna
förra veckan höll jag ett tal i skolan. eller jag valde att hålla de för läraren o mina två kompisar. det var mycket privat och jobbigt för mig att hålla det där talet. det handlade om Wisty. min röst sprack då och då men nästan hela tiden lyckades jag hålla mig på gott humör, tills jag skulle representera bilden på mig och wisty och prata om dikten jag valt till. berättade att bilden gav mig en skön känsla i magen, en känsla av att höra hemma, jag kände mig säker, glad, lycklig och jag börjar le när jag ser den där bilden.
sedan dikten då, den handlade om ensamhet. jag känner ensamhet utan W. så när dikten och bilden var tsm blev allt bara för mycket. hm, men jag tror de gick bra ändå... alltså, ni som läser måste tro att jag är värsta galningen, känner mig som en sådan ibland. men jag kan inte säga de på något annat sätt än att: ni förstår inte vilka band man får. ni förstår inte hur jobbigt det är. även fast jag vet att hon har det bra så vill JAG (kontrollfreaket Emmelie) att hon ska vara hos mig. för på något sätt känner jag att jag kan henne bättre och sköter henne bättre. det är ju alltid så.
jag fick verkligen ett återfall idag. nu. nyss. de var nog för att wistys nya ägare skrev och frågade hur hon var att klippa. då kände jag bara "vafan, jag vill klippa henne. jag vet ju hur de blir bäst". gud vad man är knäpp...
en fråga: när kommer man över sånt här? när kommer det kännas "skönt" hela tiden att hon är borta? jag hatar mina återfall. jag hatar att jag gillar den där hästen. jag hatar att jag känner mig värdelös som har en kass rygg. jag hatar att hon inte är min. jag hatar mig själv som släppte världens finaste häst och bröt vårat team.
jag vill bara vrida tillbaks tiden till en träning eller tävling då vi var helt igång och formen var på topp. jag vill känna känslan av att höra hemma och veta hur jag ska göra och hur jag ska hantera alla problem som kan dyka upp. på hästryggen hör jag hemma, på Wistys rygg.
förlåt för ett grubblande inlägg. men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. sorry. jag ska försöka tänka positivt, jag har ju två toppen vovvar, världens bästa familj och världens bästa pojkvän :).
take care!
/Emmelie.
sedan dikten då, den handlade om ensamhet. jag känner ensamhet utan W. så när dikten och bilden var tsm blev allt bara för mycket. hm, men jag tror de gick bra ändå... alltså, ni som läser måste tro att jag är värsta galningen, känner mig som en sådan ibland. men jag kan inte säga de på något annat sätt än att: ni förstår inte vilka band man får. ni förstår inte hur jobbigt det är. även fast jag vet att hon har det bra så vill JAG (kontrollfreaket Emmelie) att hon ska vara hos mig. för på något sätt känner jag att jag kan henne bättre och sköter henne bättre. det är ju alltid så.
jag fick verkligen ett återfall idag. nu. nyss. de var nog för att wistys nya ägare skrev och frågade hur hon var att klippa. då kände jag bara "vafan, jag vill klippa henne. jag vet ju hur de blir bäst". gud vad man är knäpp...
en fråga: när kommer man över sånt här? när kommer det kännas "skönt" hela tiden att hon är borta? jag hatar mina återfall. jag hatar att jag gillar den där hästen. jag hatar att jag känner mig värdelös som har en kass rygg. jag hatar att hon inte är min. jag hatar mig själv som släppte världens finaste häst och bröt vårat team.
jag vill bara vrida tillbaks tiden till en träning eller tävling då vi var helt igång och formen var på topp. jag vill känna känslan av att höra hemma och veta hur jag ska göra och hur jag ska hantera alla problem som kan dyka upp. på hästryggen hör jag hemma, på Wistys rygg.
förlåt för ett grubblande inlägg. men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. sorry. jag ska försöka tänka positivt, jag har ju två toppen vovvar, världens bästa familj och världens bästa pojkvän :).
take care!
/Emmelie.
Kommentarer
Postat av: Fanny
förstår om det är jobbigt, och jag undrar om man någonsin kommer att kunna tycka att det är skönt att dom är borta... Hon kommer alltid finnas i dig, och du henne!
Trackback
